Afrodite

Jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar honom. Hur galen han gör mig.. av kärlek, av lust. Hur bra han kompletterar mig, får mig att känna mig hel och trygg. Jag vill tala om för alla hur glad hans sms gör mig, hur hans leende får mig att smälta. Hur han fyller hela min kropp med just kärlek. Jag vill gifta mig med honom. Åka till Landvetter, titta honom i ögonen och säga att jag för alltid kommer stå vid hans sida och att jag är säker på att han kommer göra detsamma för mig.

Men det går inte. Vi kommer aldrig gifta oss, antagligen kommer vi aldrig ens berätta för varandra hur mycket kärlek det bor i oss, att vi älskar varandra. Jag älskar honom, det evt jag. Men älskar han mig? Och spelar det egentligen någon roll? Vi är dömda att misslyckas. Det visste vi båda två redan innan vi hade sex första gången. Jag åkte hem till honom tidigt på morgonen, kröp ner i sängen jämte honom och vi hade det jättebra. Vi hade sex tre gånger den dagen. Det bästa sexet jag någonsin haft! Ärligt talat tvivlar jag på att jag kommer ha så bra sex med någon annan igen.. Ändå spelar allt det andra så jävla stor roll just nu.

Jag kan tyvärr inte nöja mig med att knulla honom några ggr då och då. Vi har kommit så mycket längre än så. Det var tänkt att jag skulle leva ut mina lustar under fem veckor, åka till Madrid med min dåvarandre pojkvän och sedan fortsätta leva lyckligt med honom. Tyvärr blev det aldrig så. Jag hade "en paus" med T i sex veckor, åkte till Madrid och festade med min tjejkompis, dumpade honom jävligt osmidigt där och har bara tänkt på DD sedan 17 oktober förra året..

Vi kommer aldrig gifta oss, vi kommer aldrig skaffa barn ihop. Och det är så jävla synd! Han är perfekt för mig; det är okomplicerat, det är tryggt. Han får mig att känna mig precis som den människa jag faktiskt är. Jag behöver aldrig göra mig till, jag får säga och tycka vad jag vill, jag får se ut och bete som jag känner för. Jag kan säga dumma saker utan att skämmas.. Men inte bara det (för i ärlighetens namn kan man känna så med många andra människor!) - Vi skrattar åt samma skämt, vi är lika framåt, har samma livssyn och vi har ungefär samma planer. Vi har ingen felvänd respekt för auktoriteter, vi står för våra åsikter och respekterar andras, vi pladdrar nästan lika mycket och tar lika lätt på livet samtidigt som vi är sjukt djupa i våra livsåskådningar. På sätt och vis känner vi samma människor fast på olika sätt. Kort sagt är vi helt enkelt perfketa för varandra!

Men jag kan inte göra något åt hans ålder. Vi har båda två önskat så många gånger att han skulle ha fötts senare.. ungefär 23 år senare. Vi vill båda två att det här ska funka, att det ska vara vi för resten av livet. Men samtidigt kan vi inte gör något ogjort. Varken jag eller han vill ha hans barn ofödda och jag vill verkligen inte att han ska radera hans ex; det är ju allt det här som har gjort honom till den vackra person han är idag. Han är typen som aldrig gifter sig, personen som aldrig kan tänka sig att vara otrogen, han som älskar sin kvinna oavsett hur hon ser ut, mår eller beter sig. Han som står upp för sin kärlek oavsett.

Och nu, när det är som det är, kan han inte göra det. Han kan inte heller visa hela världen att han tycker så bra om mig, han kan inte visa upp mig för allihopa och vara stolt över mig inför dem. Han, killen som aldrig skulle kunna tänka sig ett riktigt giftermål, säger till mig att han skulle kunna gifta sig med mig. Senast igår pratade vi om det; att bara sticka iväg och gifta oss, åka på en lång semester efter det till ett varmt land och bara må bra. Få rå om varandra så som bara vi kan, få känna efter på riktigt, få älska varandra utan förbehåll.

Han är mest rädd för vad hans barn ska få höra i skolan. Vad de andra barnen kommer säga om att han har en sån ung flickvän, vad hans barn kommer undra och hur de kommer känna sig. Jag vet inte mycket om ungar, men jag inbillar mig att de inte bryr sig så mycket om ålder även om de vet mycket mer än vad vi tror. Men det är ändå hans barn och han bestämmer. Hans första och äldsta dotter är bara ett år yngre än vad jag är och vi har tydligen gått på samma skola; vad ska hon säga om allt det här? Hur ska jag kunna stå upp inför henne och hur ska hon kunna tackla att hennes far är kär i mig? Visserligen är hon över 20 år och väldigt förnuftig men jag ahde också trott att min farsa hade gått och blivit gubbsjuk på äldre dar.. det är ju sånt man tror om sina föräldrar.

Vi hade en underbar helg i en annan stad förra veckan. Vi kunde gå på stan och hålla handen, fika på caféer, spela biljard och bowling, äta ute på restauranger och handla mat på ica tillsammans. Vi bastade och drack öl, spelade kort och käkade tacobuffé på en pubkväll med ett häftigt band som spelad låtar man kunde sjunga med till. Vi iakttog alltihop tillsammans, kände på varandra och kysstes offentligt. Han försvarade min låga ålder, skojade bort det bara eftersom det inte är en sån stor grej för oss.. Vi hade det underbart! Och när han blev lite magsjuk sa han att han tyckte att jag var en klippa, betedde mig fantastiskt och perfekt. Och det betyder så sjukt mycket att höra de där orden. Att han vill vara med mig för alltid, att han kan tänka sig att gifta sig med mig, att han känner sig cool lugn när han vet att jag har ansvaret. Det betyder allt i hela världen för mig. Även om jag vet att det aldrig kommer hända...

Jag har inte ens talat om för honom hur mycket jag faktiskt älskar honom.

Shit.. Vilket jävla ben ska man stå på? Danne tycker att jag är äcklig som är tillsammans med en lite äldre man.. lite och lite förresten- faktum kvarstår ju fortfarande; han kunde vart min farsa. Att han har en dotter som är ett år yngre än mig gör liksom inte saken bättre och det är svårt att få folk att inte tänka på det där med åldersskillnaden då. Men det är ju just därför som vi valt att inte gå ut med det. Inte så mycket egentligen för vår egen skull utan mest för att folk runt omkring ska slippa döma, fundera och äcklas över oss. Det vi har är inte det minsta äckligt, tro mig. Jag förfäras också över åldersskillnader, tycker i många fall att det är gubbsjuka och äckligt osv men detta är inte så. Eller så är bara kärleken blind och jag ser det inte. Men må så vara då. Jag är lycklig, han är lycklig och tillsammans är vi bäst. Han är verkligen en av de bästa killarna som finns i världen, ärligt talat har han alla de egenskaper som de flesta tjejer skulle vilja ha - han råkar bara vara lite äldre och ser inte ut som den 25-åriga hunken med surfbyxor som jag i vanliga fall trånar efter.

Men låt mig för fan vara lycklig som det är nu då. Det är inte andras åsikter jag bryr mig om, de har faktiskt inte lyckats tränga in på oss än så vad de få människor som vet om oss snackar om rör mig inte i ryggen egentligen. Det är bara det faktum att vårt förhållnade är dömt att misslyckas, redan på förhand, som gör allt så jobbigt. Vi kan inte berätta för hans barn att han har en flickvän som är lika gamla som deras syster, vi kan inte säga till folk på jobbet att vi är tillsammans- morsan hade svimmat haha (iofs det minsta problemet, hon vet ju mer eller mindre redan om det här) och om T får veta det kommer han antagligen att döda både mig, DD och sig själv tyvärr..

Tillbaka till problemet; ska jag dumpa DD, bryta lite mer med mina jobbarkompisar, tycka synd om mig själv och se vart det här med gänget* kan leda igen? Ska jag skita i gänget, låta dem tycka vad de vill och fortsätta ett underbart förhållande med DD som kommer ta slut inom ett par månader? Ska jag skita i allihop, bli lite inbunden ett tag och sen börja om på nytt? Eftersom jag är så övertygad om att jag och DD, inom ett par månader, inte längre kommer vara ett par så njuter vi intensivt att det under tiden eftersom vi fortfarande blir lyckliga av det trots allt. Sen dumpar vi varandra, av ngn anledning som säkert kommer dyka upp, och då står jag där- och måste ändå bygga upp ngt nytt med gänget! Ska jag vänta tills den dagen, leva vidare som jag gör nu och bara hoppas på det bästa eller ska jag inse fakta- om ett par månader kommer relationen med gänget vara ännu mer infekterad och det kommer vara ännu svårare att tränga sig in där igen..? Hmm, lurigt lurigt.

Det känns så jäävla meningslöst att vara i en relation där inget kommer utvecklas, där man ibland känner att man bara slösar tid. men å andra sidan- om man är lycklig och det känns bra- varför då inte stanna? Jag är helt övertygad om att han gör mig till världens lyckligaste människa, men ändå finns ju dessa tvivel kvar. Varje gång hans ex skickar nåt dumt jävla sms eller ringer om ngn gnällig småsak bara för att visa att hon finns (precis som om vi inte redan märkt det!?) så blir jag kall, känner mig konstig och hela kroppen pirrar av ngn blandning mellan ilska över att hon är så patetisk, svartsjuka över att det är hon och inte jag som har barn med honom, och känslokallhet eftersom jag inte orkar bry mig. Detta brukar inte vara ngt problem men två ggr de senaste tre månaderna har det startat tankeverksamhet som lett oss båda fram till ett vägskäl. Varför gör vi det här? Varför tränger hon sig på och varför tillåter vi det? Vart ska det här sluta? Är det någon mening att fortsätta om det ändå kommer ta slut? Svaret blir ju alltid JA, det är verkligen värt det! Hon får ge sig och växa upp, vi ska inte låta ngt komma mellan oss, vi ska ha det så bra vi bara kan utan ngn annans inblandning osv! Och det känns så jävla bra. Som DD säger- varför tänka på slutet när man är mitt uppe i alltihopa? Jag håller med honom, det är som att spika igen sin egen kista och jag önskar att jag inte hade några känslor i vissa lägen, att vi bara knullade och sen var det bra precis som vi kände från början. Vi visste båda två om förutsättningarna och spelreglerna och även om jag innerst inne anade att jag skulle sabba det här också så kunde jag fan inte veta att han skulle vara en underbar kille, pojkvän och älskare som jag dessutom blev hopplöst förälskad och kär i.. Jävla kärlek!

År 2008 kanske blir ett riktigt jävla bra år, det tror jag faktiskt! Men mycket kommer nog också att ändras som jag kommer känna mycket vemod och ångest inför, men samtidigt kan ju det också vara riktigt utvecklande och nyttigt för mig..!

Nee, jag får nog ta en cigg och tänka över det här lite mer. Ganska svårt att formulera tankar när man bara har en känsla att gå på, när man själv inte kan reda ut allt som snurrar omkring i skallen och när man själv inte kan sätta ord på hur man känner. Jag gör ett nytt försök i morgon.

* Gänget = de vänner som jag har tillbringat min ungdom med, vi som har format varandra, gänget där jag och Daniel var kärnan.

Jag har nog missat en hel del info här på bloggen om min resa till Madrid, tandvärken, penicillinet och allt tillhörande tjaffs..  Det började med att jag fick lite ont pga en visdomstand som började växa upp ur tandköttet. jag bestämde mig tidigt för att dra ut den men jag behövde vänta på min lön eftersom jag stack till Madrid och brände mina sista pengar med min lovely Kalleponken. Värken tilltog och till slut fick jag en akuttid hos min käre tandläkare för att dra ut den. Problemet vad bara att bedövningen inte tog eftersom tandköttet blivit inflammerat (vilket orsakde den första värken).. När han efter ca 20 stick med nålen i min mun inte riktigt visste vad han skulle göra tog sköterskan över men inte heller hon lyckades få ur den. Att jag låg och vände och vred på mig i stolen verkade de inte bry sig om och lugnade mig med orden "du är en hjältinna" och "va duktig du är".. vad fan hade jag för val liksom! Jag är inte den som ger uppoch går hem med en halvt sittandes visdomstand i käken så jag låg heroiskt kvar och lät honom ta en tång som han helt sonika slet ut tanden med.. :p

 Det var dock här som den riktiga smärtan började. Jag fick med mig två citodon hem så när smärtan blev för påtaglig svalde jag dem och försökte sova. Dock lyckades det inte så bra och när jag försökte gå till jobbet nästa dag insåg jag ganska snart att jag borde åka hem med min svullna kind.. att ta så starka mediciner på jobbet är varken populärt eller smidigt eftersom jag jobbar med bland annat en truck (maskiner och mediciner är inte så lämpligt ihop har jag hört hehe)

Så efter ett tre dagars långt citodon-rus med massa hallucinationer (jävligt lyckat!) så fick jag två olika sorters pencillin, variant superstarka. Allt såg ut att bli frid och fröjd och jag lyckades hålla mig nykter i tio hela dagar. När jag åt liknande mediciner i maj i år klättrade jag på väggarna, började kedjeröka och övervägde att slänga mig från balkongen i brist på alkohol. Denna gång var det helt okey faktiskt och det såg ut att bli en frisk kropp som återigen kunde fungera normalt. Men icke!

Den jävla medicinen var så stark att den gav mig svamp i underlivet! Nånstans vill jag dra mig till minnes att pencillin faktiskt är mögelsvamp och då är det inte så konstigt att 4500 mg om dagen kan orsaka svampöverväxt.. När DD också började hitta symptom var det bara att söka på internet, kontakta STD och fixa Pevaryl! Allt gick snabbt, jag är ju en effektiv jävel men det tog lång tid innan det blev bättre faktiskt.. Nu har han fått en ny salva och det ser kanonbra ut men nu har jag min mens så sexet är ändå inte att tänka på..

 Efter tre dagar började de pirriga känslorna krypa i kroppen, nu har det gått en och en halv vecka utan sex och det känns som att jag vill dö ;) Jag vill ju kunna ha spontant sex, inte hållas tillbaka av någon sketen medicin som sabbar för oss.. Vi kom överens om att vänta tills allt var helt återställt för att förhindra att smittan går fram och tillbaka mellan oss, även om det är väldigt sällsynt att killar drabbas. Så nu har vi bara ägnat oss åt lite petting men kyssts desto mer!

Han är så underbart mysig! Om jag hade upptäckt symtom på min kuk hade jag blivit galen och anklagat min flickvän för otrohet och att dra hem en jävla massa snusk till sängkammaren.. (Som pricken över i:et så vet han ju om att jag sov tillsammans med mitt ex några dagar före så jag kände mig skyldig direkt även om jag hade heltäckande pyjamas och händerna på täcket) Men han tycker absolut inte att det är mitt fel, han bara berömde mig för att jag löste allting så snabbt och var ett jättebra stöd. Vi skojar mycket om det här och ingenting har känts stelt eller konstigt.. fan vad skönt! Det känns ju aldrig bra att smitta någon, speciellt eftersom jag aldrig har haft någon svamp, könssjukdom eller liknande men det är åtminstone smickrande att jag är den första tjej som smittat honom med något också! Vi är två om allt säger han och så är det verkligen!

Igår var han underbart mysig! Vi sov länge eftersom vi hade jobbat natt, åt frukost tillsammans, tittade på TV, duschade och bara gosade. Han är så skön att ligga naken jämte i soffan under duntäcket och bara pussa honom på halsen, titta in i hans vackra ögon och se honom le. Han ser så kär och busig ut och jag vill bara krama sönder honom!

Nu är det julhelg med allt vad det innebär! I morrn ska jag och en polare köpa de sista julklapparna och sen blir det party med hela gänget på kvällen! Ska bli skönt att få supa sig dyngrak igen och inte behöva bry sig så mkt om saker och ting.. På söndag ska jag hem till mina föräldrar och ha uppesittarkväll med dem så att jag slipper vakna upp ensam i min lgh på julafton, det känns lite väl vemodigt. Sen är det juldagen med utgång och annandagen då jag äntligen får träffa min älskling igen! Lite jobb 27.e och 28:e och sen nyårshelgen som jag verkligen måste börja planera inför nu! Några tips?

 Dags att sätta upp julgranen och det sista julpyntet, bädda ner mig i sängen med en bra bok och bara tänka mig bort till DD:s varma famn, hans goa kyssar, härliga skratt och den älskade tryggheten han ger mig! 

God jul allesammans!

Har nyss vart och klippt mig, känns riktigt bra! Helt plötsligt är jag kortklippt och svarthårig til skillnad från min blonda, uppklippta page jag hade nyss.. DD säger att jag är lika snygg ändå, att en skönhet klär i allt Känns bra att man är populär, oavsett hur man ser ut!

Snackade med mitt ex nyss, tänkte att han kunde komma hit med mina spanskaböcker och byta det mot hans hemnycklar men när jag väl kommit hem och pratat med honom en stund i mobilen så kändes det bara jobbigt att träffa honom igen.. jag vill hinna packa en väska och åka iväg till DD över helgen.. Ska tyvärr jobba två 12-timmars pass lördag och söndag så även denna helg blir nykter. Jag har återigen tappat mitt alkohol-beroende och all sprit i mitt kylskåp känns helt plötsligt främmande för mig igen. jag hade kunnat blanda ihop några white russian nu när jag har varit ledig ett par dagar men jag var inte alls sugen... Vad har hänt med mig?

Funderar på om jag ska gå ut 21 eller 22 dec för att hinna ladda upp till juldagen men lat som jag är orkar jag inte styra upp några planer nu.. jag har blivit för bekväm nu när jag inte dricker. Men efter nyår, eller i alla fall i februari ska jag återuppta mina gamla vanor. Porrtrollet måste ut och festa igen känner igen! Svänga mina lurviga och shota i baren.. det är ju trots allt det jag kan bäst! (Jag vägrar inse att jag faktiskt är bra på att gosa, ligga i soffan och bara mysa också.. Sånt tjaffs! :p )

Snackade med min älskade frissa om Kalleponkens nya "pojkvän".. han är tydligen en underbar kille med bra föräldrar så jag säger bara -Kör hårt tjejen! Han brukar tydligen sitta där nere och dricka vin med henne och hon anser honom vara som en extra son och eftersom jag gillar min frisör så gillar jag också honom! Min väninna förtjänar verkligen en bra kille!

Nu ska jag sminka mig litegrann, fräscha till mig och packa ihop en väska med det nödvändigaste inför helgen.. På återseende!